Lyckan är mänsklig, inte gudomlig, och strävan efter lycka är vad vi skulle kunna kalla kärlek. Denna kärlek, den jordiska kärleken, är en vapenvila mellan metamorfa, en temporär överenskommelse om att inte skifta form medan man kysser eller håller varandra i hand. Kärlek är intim demokrati, en pakt som insisterar på att förnyas, och man kan bli bortröstad över en natt, hur stor majoritet man än har. Den är skör, prekär, och den är allt vi kan få utan att sälja vår själ till det ena eller andra partiet. Den är vad vi kan få och ändå förbli fria. Alla avtal kan brytas, alla löften slutar som lögner. Skriv inte på någonting, ge inga löften. Slut ett provisoriskt fördrag, en bräcklig fred. Har man tur så kan den räcka i fem dagar; eller femtio år.
Salman Rushdie: Marken under hennes fötter, s 365.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar