Den ständiga viljan att lyfta oss över oss själva, att nå ett pinnhål högre, avslöjar sig i våra relationer. Vi törstar efter bekräftelse, ändå kan vi inte förlåta den som bekräftar oss. [--] Människor upphör att intressera oss när vi upptäckt deras begränsningar. Begränsning är den enda synden. Så fort du har nosat upp en persons gränslinjer är det slut med honom. Äger han talang? Driftighet? Kunnande? Det hjälper inte. Oändligt intagande var han för dig igår: en storartad utfästelse, ett hav att simma i. Nu har du mätt upp hans stränder och funnit en damm, och det gör dig detsamma om du aldrig mer skulle återse den.
[--]
Allt vi med osläcklig åtrå eftertraktar är att glömma oss själva, att ryckas ur vår vardagsbana, att bli kvitt vårt eviga minne utan att veta hur eller varför; kort sagt, att dra en ny cirkel. Inget stort har någonsin gjorts utan entusiasm. Livets väg är ljuvlig; den går via hängivelse. Historiens största stunder är idéernas verk, sprungna ur en ljus och klar vision. Människan, sa Oliver Cromwell, stiger aldrig så högt som när hon inte vet vart hon ska. Drömmar och dryckenskap, opium och alkohol är en sorts snarlika men falska varianter av denna visionära ljuskälla, därav den riskabla lockelse de utövar på människan. Av samma skäl söker hon sig mot passionens vilda stränder, spel och krig och tävlan, för att i någon mån simulera denna hjärtats frikostigt flammande eld.
- 1841.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar